Berzeliusskolan är en stor skola med tre arbetslag, nio klasser i varje. Det innebär att vi har 220 elever i varje årskurs. Vi har en uttalad no-inriktning med både no- och spetsklass, och dessutom idrottsprofiler. Vi har även ett stort upptagningsområde med elever från olika kulturer. En stor spridning av elever, med andra ord. På denna fantastiska skola har jag glädjen att arbeta sedan åtta år tillbaka. För ca två år sedan fick jag en förstelärartjänst på skolan, för att arbeta med språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. När jag fick denna tjänst hade jag högtflygande planer på hur jag skulle förvalta uppdraget. 

I Linköping har förstelärare med särskilt uppdrag 40% i nedsättning, vilket gör att det finns en hel del tid att förfoga över. Jag drog igång med att skapa ett projekt för våra sjuor: SPIF - eller Språket i Fokus. I detta projekt jobbar eleverna med olika texttyper för att skapa genremedvetenhet, med ett starkt fokus på cirkelmodellen. Nio klasser fick 30 minuter i veckan under ett år. Jag startade en blogg, var med i diskussioner och projekt på Twitter, läste pedagogisk litteratur. Förutom detta jobbade jag även tillsammmans med ämneslärare, främst inom NO, för att utveckla undervisningen ur ett språkstöttande synsätt.Det jag tyckte var viktigast, och fortfarande tycker, är denna coachning av lärare i hur man kan utveckla undervisningen i en mer språkutvecklande anda. Till en början ville jag berätta och informera om hur det skulle gå till. Jag tog fram mallar och ordlistor, rekommenderade sidor och filmer. Jag såg från min utkikspunkt att "det här var bra grejer". Jag kom en bit, men sedan tog det stopp. Jag kunde inte förstå varför.

Förändringen kom för mig genom utbildningsprogrammet Mentoring Coaching, en utbildning som alla Linköpings förstelärare med särskilt uppdrag får genomgå. Denna utbildning genomsyrades av en tydlig grundtanke: Du kan inte berätta för någon vad den behöver lära sig, det måste komma från personen själv. Efter denna insikt ser jag mitt uppdrag som behovsstyrt. Beroende på vilken lärare jag har framför mig försöker jag genom diskussion att hitta vad den tycker är svårt och starta där. Jag jobbar hårt med att inte ha en egen agenda för utvecklingsarbetet, även om det måste ligga inom mitt uppdrag. Ibland är det enkelt, ibland svårare. Att vara förstelärare handlar också om attha fingertoppskänsla. Om jag märker att det inte fungerar så backar jag, för att återkomma vid ett senare tillfälle. Om jag märker att en viss metod inte fungerar, så försöker vi hitta en annan. En sak som är mycket viktig att påtala är att det inte bara är personen som sitter framför mig som kommer lära sig något nytt, utan även jag. Att vara ödmjuk inför uppdraget och människan är viktigt.

Jag ser att många av våra elever har svårt med ämnesspråket. Inte bara elever med svenska som andraspråk, utan även många av förstaspråkseleverna faller på språket. Många lärare tar för givet att eleverna förstår och kan skriva texter inom skolans olika genrer. KOmmentaren "Det är fusk att dela ut skrivmallar" har jag fått höra fler än en gång. Man menar att eleverna ska kunna det, annars ska de inte ha betyg. Men hur ska man ha kunnat lära sig något man aldrig blivit undervisad om? Inte bara med lärare handlar det om att utmana lagom, utan även med elever. Att ta eleven i handen och visa - "Hit ska vi, ta min hand" istället för "Hit ska vi, ta dig dit själv". Att stötta eleverna genom att visa på exempel är inte fusk. Det är en självklarhet. Detta stöttande synsätt har mitt uppdrag alltmer kommit att handla om.. Jag försöker jobba med samma stöttande arbetssätt gentemot de lärare jag handleder.

Jag kan inte säga att jag gör mindre nu, men definitivt att jag ser på coachningen på ett annat sätt. På samma sätt som jag ser på min undervisning. Hit ska vi. Ta min hand.